Jag förstår inte hur jag kunde! Har inte tänkt på nått annat än den magiska natten den 19 juli 2007 de senaste veckorna. Tänkt på vad som faktiskt hände de där timmarna till Hagsta, på samtalen vi hann med på blott två timmar. På den stjärnklarahimlen, på den snabba och så underhållande repliken. Ja på allt det där, som jag efter att vi passerat uppsala visste att jag ville uppleva varje dag i resten av mitt liv, men som ändå skulle komma att ta tre månader innan jag erkände för mig själv. Tänkt att det har hänt så mycket, men att vi fortfarande är där. Trots att vi borde ha klivit in i en vardaglig slentrian vid det här laget (herregud vi har ju både barn och hus!) men den infinner sig inte. Visst vi kivas, vi argumenterar och vi blir oense. Men det blir aldrig en grå slentrian. Allt detta har jag tänkt på, tänkt att jag ville att A skulle få höra detta och att vi måste fira. OCH SÅ MISSAR JAG!

Men som vanligt i vårat nästan lite skrämmande perfekta förhållande så gjorde A det oxå, so no harm done ;)

Summa av kademumma är iaf att jag älskar dig Andreas Ljusteräng och jag längtar tills den dagen som vi kan benämna oss som familjen Ljusteräng <3



PUSS