När livet tar en oväntad vändning
Jag har levt mitt liv som en skolvecka.
Varenda steg jag har tagit har vart schema lagt.
Varenda dag planerad i detalj.
Men jag trivdes så.
Trivdes faktiskt väldigt bra.
Men å andra sidan trodde jag att jag var 27.
Bara 7 år äldre än jag faktiskt är.
Är det inte knäppt egentligen, vad ens tankar kan ställa till med? Jag har alltid varit lite brådmogen.
Trott att livet skulle ta slut innan jag fyllt trettio. Barn, hus och karriär.
Men sen slog det mig att jag vandrade omkring i förstora skor. alldeles för STORA skor.
Att vakna ur den koman och inse att vart jag var på väg inte alls var dit jag ville tog emot.
Tog emot riktigt hårt. Att vakna och inse att man istället för att vårda den kärlek man har bara gör den illa, var ingen trevlig syn, ingen härlig känsla. Det hela slutade med månader av bråk och tårar och till slut en separation. En sådan trasig och trött människa som jag var vill jag aldrig mer va.
Att jag älskar människan jag lämnat är inget jag förnekar. Jag älskar honom med hela mitt hjärta. Men ibland går det inte. Ibland kan man inte laga det som är trasigt. Ibland finns det bara en utväg.
Ett långsamt farväl. ett smärtsamt och långsamt farväl.
Vad gör man när hela ens stabila tillvaro rubbas? Vem söker man tröst hos när det är man själv som har orsakat jordbävningen? När man för resten av samhället ska visa upp ett leende och säga att det var för allas bästa? Var får man då gråta ut och må dåligt? Det finns en massa filmer, böcker och låtar om att bli lämnad. Men inte om att lämna. Eller jo, men då är det så lyckligt och gulligt. Varför får man inte vara helt förtvivlad över att det man trodde var rätt var helt fel? Jag vill vara ledsen, jag kanske inte ångrar mitt beslut. Men jag är ledsen för det. Riktigt jävla ledsen är jag. Och det vill jag stå för!
Till råga på allt har jag upptäckt att jag (fast jag precis påpekat att jag BARA är 20) är vuxen. Alla mina vänner har flytt sin kos. De pluggas i skåne och småland, det flyttas till göteborg och arbetas i frankrike. Även de få som faktiskt är kvar på hemma plan jobbar för mycket. Inte för att jag är någon ängel som har all tid i världen och bara sitter hemma och väntar. Men jag saknar när man helt spontant kunde ta en prommenad, en fika eller gå ut på krogen. Jag saknar det!
Till sist men inte minst så måste jag ändå få tacka alla er som verkligen ställt upp för mig under de här tre tumulta månaderna. Nya vänner som hoppat in som hjältar (Andreas och Pär), till gamla älsklingar som alltid ställer upp (Tim, Ida, Maria, Mia, Mamma) och till gamla kort som bevisat att när de verkligen gungar på havet så håller de i (Mickis, Jenny, Malin)
Varenda steg jag har tagit har vart schema lagt.
Varenda dag planerad i detalj.
Men jag trivdes så.
Trivdes faktiskt väldigt bra.
Men å andra sidan trodde jag att jag var 27.
Bara 7 år äldre än jag faktiskt är.
Är det inte knäppt egentligen, vad ens tankar kan ställa till med? Jag har alltid varit lite brådmogen.
Trott att livet skulle ta slut innan jag fyllt trettio. Barn, hus och karriär.
Men sen slog det mig att jag vandrade omkring i förstora skor. alldeles för STORA skor.
Att vakna ur den koman och inse att vart jag var på väg inte alls var dit jag ville tog emot.
Tog emot riktigt hårt. Att vakna och inse att man istället för att vårda den kärlek man har bara gör den illa, var ingen trevlig syn, ingen härlig känsla. Det hela slutade med månader av bråk och tårar och till slut en separation. En sådan trasig och trött människa som jag var vill jag aldrig mer va.
Att jag älskar människan jag lämnat är inget jag förnekar. Jag älskar honom med hela mitt hjärta. Men ibland går det inte. Ibland kan man inte laga det som är trasigt. Ibland finns det bara en utväg.
"Jag önskar jag kunde säga att det är en fas vi går igenom, en storm vi måste orka rida ut.
Å jag önskar jag kunde säga att vi klarar det tillsammans, att allting kommer ordna sig till slut.
Men hur säger man till nån att här tar vägen slut, å hur säger man till nån att hjärtat längtar ut?"
Å jag önskar jag kunde säga att vi klarar det tillsammans, att allting kommer ordna sig till slut.
Men hur säger man till nån att här tar vägen slut, å hur säger man till nån att hjärtat längtar ut?"
Ett långsamt farväl. ett smärtsamt och långsamt farväl.
Vad gör man när hela ens stabila tillvaro rubbas? Vem söker man tröst hos när det är man själv som har orsakat jordbävningen? När man för resten av samhället ska visa upp ett leende och säga att det var för allas bästa? Var får man då gråta ut och må dåligt? Det finns en massa filmer, böcker och låtar om att bli lämnad. Men inte om att lämna. Eller jo, men då är det så lyckligt och gulligt. Varför får man inte vara helt förtvivlad över att det man trodde var rätt var helt fel? Jag vill vara ledsen, jag kanske inte ångrar mitt beslut. Men jag är ledsen för det. Riktigt jävla ledsen är jag. Och det vill jag stå för!
Till råga på allt har jag upptäckt att jag (fast jag precis påpekat att jag BARA är 20) är vuxen. Alla mina vänner har flytt sin kos. De pluggas i skåne och småland, det flyttas till göteborg och arbetas i frankrike. Även de få som faktiskt är kvar på hemma plan jobbar för mycket. Inte för att jag är någon ängel som har all tid i världen och bara sitter hemma och väntar. Men jag saknar när man helt spontant kunde ta en prommenad, en fika eller gå ut på krogen. Jag saknar det!
Till sist men inte minst så måste jag ändå få tacka alla er som verkligen ställt upp för mig under de här tre tumulta månaderna. Nya vänner som hoppat in som hjältar (Andreas och Pär), till gamla älsklingar som alltid ställer upp (Tim, Ida, Maria, Mia, Mamma) och till gamla kort som bevisat att när de verkligen gungar på havet så håller de i (Mickis, Jenny, Malin)
it hurts
When love hurts, it wont work
babe we need to let it be
we need to let it breath
babe we need to let it be
we need to let it breath
Ensam
Att våga lämna något som är säkert och stabilt är läskigt.
När man gör det blir allt osäkert.
Livet blir tomt och farligt.
Så länge man är sysselsatt fungerar det.
Då blir det inte tyst.
"Jag har allt jag vill ha, det är klart jag mår bra, som jag sa när jag ringde idag. Åhh, jag ljuger så bra!"
Det är svårt att när man går och lägger sig att inte skicka det där sms:et.
Bara för att få veta.
Ringa samtalet.
Bara för att få höra rösten.
Ett beslut är helt underbart bra i ena stunden och helt katastrofalt i andra.
Jag ville vara ensam.
Det är bra att få vara jag.
Få veta vem JAG är.
Men det är ensamt...
När man gör det blir allt osäkert.
Livet blir tomt och farligt.
Så länge man är sysselsatt fungerar det.
Då blir det inte tyst.
"Jag har allt jag vill ha, det är klart jag mår bra, som jag sa när jag ringde idag. Åhh, jag ljuger så bra!"
Det är svårt att när man går och lägger sig att inte skicka det där sms:et.
Bara för att få veta.
Ringa samtalet.
Bara för att få höra rösten.
Ett beslut är helt underbart bra i ena stunden och helt katastrofalt i andra.
Jag ville vara ensam.
Det är bra att få vara jag.
Få veta vem JAG är.
Men det är ensamt...
Mått
Ibland räcker det med ett förlåt.
Ett litet ord som betyder så oerhört mycket.
Ett litet ord som läker sår,
som torkar tårar
och plåstrar om själen.
Det gäller bara att den som levererar det, faktiskt menar det.
Ett litet ord som betyder så oerhört mycket.
Ett litet ord som läker sår,
som torkar tårar
och plåstrar om själen.
Det gäller bara att den som levererar det, faktiskt menar det.
Liten
Jag vet att jag är liten.
Det behöver ni inte tala om för mig.
Jag vet det.
Jag är liten.
Jag vet inte allt som ni vet.
Jag vet det.
Jag är liten.
Jag kan inte.
Jag vet det.
Men jag är liten,
så jag har fortfarande tid...
Det behöver ni inte tala om för mig.
Jag vet det.
Jag är liten.
Jag vet inte allt som ni vet.
Jag vet det.
Jag är liten.
Jag kan inte.
Jag vet det.
Men jag är liten,
så jag har fortfarande tid...
Trasig
Jag är trasig.
Jag har gått sönder.
Det är en spricka i mitt skal.
Min omvärld har förändrats.
Min värld är inte den samme.
Det kommer den aldrig att bli.
Jag är trasig.
Jag har gått sönder.
Det är ett hål i mitt skal.
Ett skotthål rakt igenom skalet.
Ett hål som inte syns men känns.
Hålet kommer aldrig att bli synligt.
Jag är trasig.
Jag har gått sönder.
Men ingen ser.
Jag har gått sönder.
Det är en spricka i mitt skal.
Min omvärld har förändrats.
Min värld är inte den samme.
Det kommer den aldrig att bli.
Jag är trasig.
Jag har gått sönder.
Det är ett hål i mitt skal.
Ett skotthål rakt igenom skalet.
Ett hål som inte syns men känns.
Hålet kommer aldrig att bli synligt.
Jag är trasig.
Jag har gått sönder.
Men ingen ser.
