Mitt krypin

Så himla ledsen,
jupp så är det faktiskt.

Ledsen för att jag är besviken.
Helt sjukt galet besviken.

Nog för att jag visste att du alltid ser om ditt eget hus först,
innan du sträcker ut en hand till en vän.

Jag trodde att jag hade rensat färdigt nu,
att de närmaste nu var guldvärda.

Fast jag hade nog fel,
du måste nog oxå bort.

Besviken, sårad och arg är nämligen inga känslor som jag får plats med,
nej sånt måste rensas bort.

You truly are my Maggie





Synd bara att i verkliga livet finns det inga lyckliga slut.

Nä, så känns det.
Jag vet inte riktigt.
Det är en okänd känsla i magen.
Den gör ont.
Den gör mig gråtfärdig.
Men jag vet inte riktigt vad "den" är.

Ett beslut?
En ånger?
En önskan?
En insikt?

Nej, jag vet inte riktigt.
Vet bara att den dök upp för ett tag sen.
Några timmar sen.
När vi pratade.

Det e jobbigt.
Det betyder något okänt.
Men oxå något nära och bekvämt.
Fast jag vet redan nu att jag aldrig kommer passa in.
Och då är frågan om det är värt uppoffringen.

Det kanske är rädsla?
Det kan vara tårar?
Det kanske är trötthet?

Nej, jag vet inte riktigt.
Men det gör hemskt ont.

Det går verkligen inte att skriva när man mår bra.
Visst det går att skriva som i dagboken om hur dagen har varit.
Men själva skrivandet det försvinner.

Jag menar, ja hur menar jag?
Det blir som skrivkarmp.
Förmodligen för att ingen vill väl läsa hur rosa allt är?
Ingen vill höra att man äntligen har hittat sin drömprins och att livet är just så bra som i en hollywood film.
Det e ju bara skryt iaf.
Eller har jag fel?

Vill ni höra att jag mår som en prinsessa?
Att allt jag någonsin önskat slagit in?
Att jag har en livskamrat som gör allt för att jag ska må bra.
Eller som Thomas Ledin skulle ha sagt det "gör allt för att göra mig lycklig" 
Och han lyckas!

Varje dag vaknar jag med ett leende (kanske inte klockan tre när det är matdags, men när jag vaknar själv vid nio) och får krypa lite närmare för att andas in hans närhet. När han ser på mig ilar det längs ryggraden och jag blir lite lätt knäsvag. Och när jag är nere är det han som får mig på benen igen. Precis som det "ska vara".
Vill ni läsa sånt?

Jag har de vänner jag behöver, de som finns å ställer upp. Och som låter mig ställa upp för dem. De som vet att jag bara är ett samtal bort oavsett om jorden rasar under deras fötter eller om de bara vill ha nån att fördriva tiden med.
Vill ni höra sånt oxå?

Nu fick jag ju ner massa iaf, fast jag mår bra :P

...växer man aldrig ur.

De växer med en,

formas efter en.

Ser till att man formas som dem.

Medan andra vänner,

förblir på samma ställe som när man träffades.

Stannar på ett å samma ställe.

Varken vill eller ser till att man växer ihop.

Då får man minnas det bra och vårda det.

Vara tacksam för den stund man fick.

Och sedan vandra vidare.

Ibland är det bra skönt med sovmornar <3

... svårt att lyssna på någon som inget säger

Ibland kommer det sekunder i livet då ens värld tar en sväng om.

Då är det skönt om man vet vart den fasta punkten i ens liv befinner sig.

Min punkt är mina vänner, dem som står still när karusellen snurrar för fort.

Dem som tar sig tid att fråga hur man mår.

Och det är Andreas.

Men framför allt min syster. Hon finns alltid till hands. För allt.

Hon är den vän som man aldrig behöver oroa sig för att hon tycker en sak å säger en annan.

Nä, på henne ser man om hon tycker si eller så.

Vad jag vill ha fram i mitt svammlande är att jag är så tacksam för att ni finns allihop =)

Det har gått rätt lång tid sedan jag skrev här sist.

Å det har hänt desto mer.

Jag valde att inte åka någonstans, eller iaf inte fysiskt.

Året som har gått har dock varit en inre resa.

Å hur mycket jag än sökt, letat och känt efter.

Så hittar jag inte det som ni vill att jag ska hitta.

Jag vet vad ni vill.

Jag vet vad ni tycker.

Vet ni vad jag känner?

Att resa långt bort, att se nya stränder, lämna allt och börja om.

Är det vad jag vill, eller det ni behövde?

För hur mycket jag än sökt, letat och känt efter.

Hittar jag inte samma svar som  ni.

Överaskningar är något som alla tjejer gillar.
Även om de hävdar att de inte tycker om det.

Överaskningar (om så bara ett spontant sms eller en ny tandborste) får oss att känna oss omtyckta och uppmärksamade. Spelar ingen roll vad vi säger. Säger vi att vi inte vill att ni ska dyka upp för  er egen skull, kan ni ge er fan på att vi egentligen skiter i hur trötta ni är, vi vill i alla fall att ni ska låtsas som om ni inte kommer och bara dyka upp.









Och när jag skriver vi menar jag jag och när jag skriver ni menar jag du. 

Jag är trött på att luras.
Inge mer.

Jag slutade tro på vår kärlek för länge sen.
Väldigt länge sen.

För det var nog inte ens kärlek.
Bara praktiskt.

Sen när jag försöker rädda det som räddas kunde vände du mig ryggen.
Gav mig ryggen och sårade mig.

Gjorde mig ledsen dag som natt under flera månader.
Och nu när det passar dig.

Då ska jag komma tillbaka som på beställning.
Le och säga att allt ordnar sig.

Men jag vill inte låtsas mer.
Vill inte luras.

Vi var inte vänner som ställde upp för varann när vi var ett par.
Vi hade vänner som hjälpte oss från varandra.

Så vad ska vi med varandra till nu?

Jag vill inte låtsas mer!

Kärlek är som en bokhylla.
Ibland glömmer man bort att städa ur den och då fylls hela bokhyllan med prylar å damm.
Men det ser lixom bebott ut.

Sen kommer regniga dagar när man inte kan gå ut i solen och njuta utan måste spendera dagen innomhus.
Då åker damvippan fram.

När man står där å dammar händer det att man hittar totalt onödiga saker. Saker som är trasiga, saker som man inte längre tycker om. Saker som man inte längre känner ger en något.

När man lyfter ur dessa kommer det fram andra. Gamla tavlor, som man fortfarande tycker om. Papper (räkningar, teckningar, brev) vissa går i pappersinsamlingen andra sätts in i pärmar och sparas.

När man har hållt på ett tag börjar hyllorna att se luftigare ut, det är mindre belamrat och det som står där får ta sin plats. Fylla sitt egna utrymme.

Å lite så är det med kärleken. Människor kommer och går i ens liv. Man ger dem plats och de tar den. När de inte längre använder sin plats blir det bara kvarliggande och dammig. Och efter många sådana relationer kan det kännas skönt att städa ut lite och ge dem som verkligen betyder något lite luft istället för att lägga trasiga och dammiga relationer över dem.





"Du är min Magie och jag din"

Tid är något som inte är orättvist.
Alla har samma tillgång till tid.
Alla har vi 24 timmar om dygnet.
365 dagar om året.

Det är ingen av oss som har varken mer eller mindre.
Ändå känns det så.
Som om vissa har minst 48 timmar på sitt dygn,
och att mitt bara har 16.

Eller jag vet inte, men oftast känns det som att det inte hinns med.

Hinns med är väl föresten det ända som görs.
Säg någon annan som har två jobb, två hästar, en pojkvän, en familj och vänner.
och ändå hinner med att läsa en bok.

Jag hinner med det jag vill. även om ni känner att jag gör FÖR mycket.
Jag gör bara så mycket som jag vill.

Så sluta tala om för mig vad som är lagom.
För när ni gör det då känns det som om jag gör fel.
Och det är då jag springer in i väggar.
För så länge som JAG känner att jag hinner med det jag vill så fungerar ju hjulet.
Men talar ni då om för mig att det inte gör det så är det ju inte så konstigt att mitt hjul går sönder.

Sluta helt enkelt att sparka på det!

Det finns nog ingen som sårar mig som du.
Allt jag begär är att få finnas.
Att få ta plats.

Eller egentligen inte ens så mycket.
Jag vill att du ska ta plats.
Att du ska komma till mig.

Att när din värld faller ihop så ska jag få stå där och lyfta upp dig.
När allt runt ikring dig snurrar ska jag vara en fast punkt att hålla ögnen på.

För den platsen får jag ta hos dig.
När jag mår dåligt och allt är värdelöst tar du mig upp igen.
Det kan vara flera helgers krökande i 180.
Det kan vara en promenad efter ett äckligt prov.
Eller en hårklippning.

Du finns alltid där för mig men ändå känns det som om jag inte duger för dig när du verkligen behöver.
Jag vet att jag förmodligen är fruktansvärt fånig och totalt hopplös. Men det är så det känns.

Allt jag vill är att du ska ta plats, för det är du värd.
Du är värd var enda centimeter, sekund och andetag.

Just nu blir jag typ irriterad på allt...
Allt å hela tiden.
Å så är jag.
När allt är så perfekt som det är då letar jag fel. varför?

varför kan jag bara inte njuta av livet och vara lycklig?

Sen har jag börjat få usa-ångest. det mesta är förvisso praktisk-ångest. som hur jag ska göra med möbler, pengar och jobb/framtid när jag kommer hem. Alla dessa punkter är jobbiga eftersom att jag känner mig själv och vet att jag förmodligen inte kommer vara fädig med nått när det är en vecka kvar. kommer inte att ha sparat till hälften av pengarna kommer att stuva undan mina saker i pappkassar hemma hos mor å far och ha allmän panik. JAG VILL INTE HA DET SÅ!!!!!!

Så jag funderar på att flytta hem. plocka ihop mina saker under den här månaden i lugn å ro. verkligen plocka ner det jag inte behöver och skriva inventeringslistor på det som ligger nere. För när det då närmar sig avgång är det oviktiga redan i kartonger. Möblerna står redan hos mamma å pappa.

Ett annat plus är att jag förhoppningsvis får spendera mer tid med familjen innan jag åker.

Men jag vet inte. Det är rätt skönt att få vara sin egens herre. göra som man vill. ingen ser när man kommer eller går.

Det värsta av allt kommer att bli att lämna andreas :( vet i kattsiken hur jag ska göra utan honom. Bara jag tänker på det får jag tårar i ögonen ont i magen och ångest i bröstet. VILL INTE LÄMNA HONOM!!!!
vet att detta är en resa som jag måste göra, men det blir tungt.

RIKTIGT TUNGT

Att det blir vi,ett hus i säter, hästar på gården å massa barn. tvivlar jag inte på... men frågan är hur resan dit kommer att se ut. det kan ju gå precis hursom helst. Antingen gör vi slut å träffar andra med ett löfte om att vi ska ses när jag är hemma igen å då kanske allt går bra, eller kanske inte. Eller så håller vi ihop och jag dör av längtan. Kanske tar jag med mig honom när jag kommer hem en vända i juni, kanske inte. och det är alla de här jävla KANSKErna som gör mig galen....

Nog för att jag är galet spontan och påhittig, men jag har alltid full kontroll, men nu har jag ingen =(
Ingen koll alls. och det skrämmer mig.

Så in i norden =(

Det värsta är att så länge jag mår så här så kommer mina närmaste att åka på däng, för som sagt i inledningen jag stör mig på allt!

Jag kan inte säga nej.

Det har vi konstaterat förut. Men nu börja anledningen till detta problem smyga fram. Jag har alltid sagt att jag inte är konflikt rädd och att jag står för mina åsikter. Och det är väl inte helt osant, Men att säga nej till någon utan annan anledning än att jag faktiskt inte orkar eller vill ger mig så fruktansvärt dåligt samvete att jag blir alldeles nedstämd. Jag har ett sjukligt behov att vara alla till lags, så när jag sätter mig själv först, blir det tilt i hjärnan och jag skäms.

Så att jag blir riktigt besviken och känner mig oviktig när andra sätter sig själv i första rummet är kanske inte så jättekonstigt. Inte med det sagt att jag tycker att de andra människorna är elaka och själviska jävlar, nej inte alls. Jag tycker egentligen att de gör alldeles rätt, men eftersom jag inte klarar av att göra detsamma så mår jag typ dåligt av att jag också vill.

Vill men kan inte.

Jag har börjat att försöka. Men så fort jag säger nej, får jag ångest. En ångest som det är dax att börja bearbeta. En ångest som i grund och botten handlar om mitt behov av att bli konfirmerad. Utåt verkar det som om inget kan knäcka mig, men på insidan... där är jag gjord av glas.

Jag har börjat, men jag har lång väg kvar...

När jag vakna en morgon i augusti var morgonen annorlunda, ifrån att vara grå och trist var den nu rosa och skär.

En känsla pirra i mig och tala om för mig att detta var något nytt, kunde jag vara kär?

För att träffa någon som du var en ny upplevelse, träffa en person som var som en själv.
En tvillingsjälv i verliga livet, en frände i en annan kropssform.

När jag vakna en morgon i september var dagen annorlunda, från pirr var det nu begär.

En känsla av att inte veta vad jag skulle ta mig till om du inte låg bredvid, kan jag vara kär?

För att träffa någon som du var en ny erfarenhet, träffa någon som får en avslappnad och lugn.
En person som får ens kropp och sinne att gå ner på harmonisk balans.

När jag vakna en morgon i oktober var livet annorluna, från begär var jag nu kär.

En varm känsla av rosa, pirr, begär och v'ärme, ja jag var kär.

Du är underbar och du gör mig underbar, du är omtänksam och glädjespridande. Du får mig att le och att inse att jag bara är värd det bästa. Vet inte vad jag skulle göra utan dig.

När jag vakna i morse var dagen underbar, himlen var rosa och skär.
Och jag, jag var kär.

Efter många års sökande börjar jag förstå, förstå vem jag är.
Efter många års letande har jag äntligen hittat mig själv här.

Jag trodde att livet närmade sig sin höjdpunkt, att det snart nått sin topp,
Men så plötsligt en dag tog det stopp.

Att jag inte såg, att jag missade det under resans färd.
Jag är en egen individ och har egna behov, även om de inte var uppenbart för mig.
Jag behöver inte fylla ditt behov för att vara något värd.
Under hela vårt gemensamma liv har jag varit någon som passat in i livet hos dig

När sanningen smög sig på mig, gjorde det de med buller och brak,
Att jag vägrat sett, att jag inte velat känna, inte vågat vara rak.

Det är aldrig ens fel att två slåss, heller inte att vi hamnar i tårar.
Det var inte ditt fel att jag förvandlades till den som sårar.

Att jag inte såg, att jag missade det under resans färd.
Jag är en egen individ och har egna behov, även om de inte var uppenbart för mig.
Jag behöver inte fylla ditt behov för att vara något värd.
Under hela vårt gemensamma liv har jag varit någon som passat in i livet hos dig

Även om det var tungt att inse att jag inte var den jag trodde att jag ville vara, var det skönt att få finnas.
Få finnas som den jag är, utan falska miner och spel. Att  utan spel få bli älskad som den man är.  

Att jag inte såg, att jag missade det under resans färd.
Jag är en egen individ och har egna behov, även om de inte var uppenbart för mig.
Jag behöver inte fylla ditt behov för att vara något värd.
Under hela vårt gemensamma liv har jag varit någon som passat in i livet hos dig

Jag är liten. Mindre än ingenting.
Mindre än luft och lättare än en fjäder.

Jag är osynlig och tom.
Ingenting det är jag.

Ett litet litet ting.
Jo, jag finns fast jag är ingenting.

Liten och ledsen.
Stor men ensam.
Mittemellan fast trasig.

Jag är liten. Mindre än ingenting.