Mitt krypin

Att våga lämna något som är säkert och stabilt är läskigt.
När man gör det blir allt osäkert.
Livet blir tomt och farligt.
Så länge man är sysselsatt fungerar det.
Då blir det inte tyst.

"Jag har allt jag vill ha, det är klart jag mår bra, som jag sa när jag ringde idag. Åhh, jag ljuger så bra!"

Det är svårt att när man går och lägger sig att inte skicka det där sms:et.
Bara för att få veta.
Ringa samtalet.
Bara för att få höra rösten.

Ett beslut är helt underbart bra i ena stunden och helt katastrofalt i andra.

Jag ville vara ensam.
Det är bra att få vara jag.
Få veta vem JAG är.

Men det är ensamt...

Ibland räcker det med ett förlåt.
Ett litet ord som betyder så oerhört mycket.
Ett litet ord som läker sår,
som torkar tårar
och plåstrar om själen.

Det gäller bara att den som levererar det, faktiskt menar det.

Jag vet att jag är liten.
Det behöver ni inte tala om för mig.
Jag vet det.

Jag är liten.
Jag vet inte allt som ni vet.
Jag vet det.

Jag är liten.
Jag kan inte.
Jag vet det.

Men jag är liten,
så jag har fortfarande tid...

Jag är trasig.
Jag har gått sönder.
Det är en spricka i mitt skal.

Min omvärld har förändrats.
Min värld är inte den samme.
Det kommer den aldrig att bli.

Jag är trasig.
Jag har gått sönder.
Det är ett hål i mitt skal.

Ett skotthål rakt igenom skalet.
Ett hål som inte syns men känns.
Hålet kommer aldrig att bli synligt.

Jag är trasig.
Jag har gått sönder.
Men ingen ser.