Kär
När jag vakna en morgon i augusti var morgonen annorlunda, ifrån att vara grå och trist var den nu rosa och skär.
En känsla pirra i mig och tala om för mig att detta var något nytt, kunde jag vara kär?
För att träffa någon som du var en ny upplevelse, träffa en person som var som en själv.
En tvillingsjälv i verliga livet, en frände i en annan kropssform.
När jag vakna en morgon i september var dagen annorlunda, från pirr var det nu begär.
En känsla av att inte veta vad jag skulle ta mig till om du inte låg bredvid, kan jag vara kär?
För att träffa någon som du var en ny erfarenhet, träffa någon som får en avslappnad och lugn.
En person som får ens kropp och sinne att gå ner på harmonisk balans.
När jag vakna en morgon i oktober var livet annorluna, från begär var jag nu kär.
En varm känsla av rosa, pirr, begär och v'ärme, ja jag var kär.
Du är underbar och du gör mig underbar, du är omtänksam och glädjespridande. Du får mig att le och att inse att jag bara är värd det bästa. Vet inte vad jag skulle göra utan dig.
När jag vakna i morse var dagen underbar, himlen var rosa och skär.
Och jag, jag var kär.
att spela spel
Efter många års sökande börjar jag förstå, förstå vem jag är.
Efter många års letande har jag äntligen hittat mig själv här.
Jag trodde att livet närmade sig sin höjdpunkt, att det snart nått sin topp,
Men så plötsligt en dag tog det stopp.
Att jag inte såg, att jag missade det under resans färd.
Jag är en egen individ och har egna behov, även om de inte var uppenbart för mig.
Jag behöver inte fylla ditt behov för att vara något värd.
Under hela vårt gemensamma liv har jag varit någon som passat in i livet hos dig
När sanningen smög sig på mig, gjorde det de med buller och brak,
Att jag vägrat sett, att jag inte velat känna, inte vågat vara rak.
Det är aldrig ens fel att två slåss, heller inte att vi hamnar i tårar.
Det var inte ditt fel att jag förvandlades till den som sårar.
Att jag inte såg, att jag missade det under resans färd.
Jag är en egen individ och har egna behov, även om de inte var uppenbart för mig.
Jag behöver inte fylla ditt behov för att vara något värd.
Under hela vårt gemensamma liv har jag varit någon som passat in i livet hos dig
Även om det var tungt att inse att jag inte var den jag trodde att jag ville vara, var det skönt att få finnas.
Få finnas som den jag är, utan falska miner och spel. Att utan spel få bli älskad som den man är.
Att jag inte såg, att jag missade det under resans färd.
Jag är en egen individ och har egna behov, även om de inte var uppenbart för mig.
Jag behöver inte fylla ditt behov för att vara något värd.
Under hela vårt gemensamma liv har jag varit någon som passat in i livet hos dig
Ledsen och liten
Jag är liten. Mindre än ingenting.
Mindre än luft och lättare än en fjäder.
Jag är osynlig och tom.
Ingenting det är jag.
Ett litet litet ting.
Jo, jag finns fast jag är ingenting.
Liten och ledsen.
Stor men ensam.
Mittemellan fast trasig.
Jag är liten. Mindre än ingenting.
När livet tar en oväntad vändning
Jag har levt mitt liv som en skolvecka.
Varenda steg jag har tagit har vart schema lagt.
Varenda dag planerad i detalj.
Men jag trivdes så.
Trivdes faktiskt väldigt bra.
Men å andra sidan trodde jag att jag var 27.
Bara 7 år äldre än jag faktiskt är.
Är det inte knäppt egentligen, vad ens tankar kan ställa till med? Jag har alltid varit lite brådmogen.
Trott att livet skulle ta slut innan jag fyllt trettio. Barn, hus och karriär.
Men sen slog det mig att jag vandrade omkring i förstora skor. alldeles för STORA skor.
Att vakna ur den koman och inse att vart jag var på väg inte alls var dit jag ville tog emot.
Tog emot riktigt hårt. Att vakna och inse att man istället för att vårda den kärlek man har bara gör den illa, var ingen trevlig syn, ingen härlig känsla. Det hela slutade med månader av bråk och tårar och till slut en separation. En sådan trasig och trött människa som jag var vill jag aldrig mer va.
Att jag älskar människan jag lämnat är inget jag förnekar. Jag älskar honom med hela mitt hjärta. Men ibland går det inte. Ibland kan man inte laga det som är trasigt. Ibland finns det bara en utväg.
Ett långsamt farväl. ett smärtsamt och långsamt farväl.
Vad gör man när hela ens stabila tillvaro rubbas? Vem söker man tröst hos när det är man själv som har orsakat jordbävningen? När man för resten av samhället ska visa upp ett leende och säga att det var för allas bästa? Var får man då gråta ut och må dåligt? Det finns en massa filmer, böcker och låtar om att bli lämnad. Men inte om att lämna. Eller jo, men då är det så lyckligt och gulligt. Varför får man inte vara helt förtvivlad över att det man trodde var rätt var helt fel? Jag vill vara ledsen, jag kanske inte ångrar mitt beslut. Men jag är ledsen för det. Riktigt jävla ledsen är jag. Och det vill jag stå för!
Till råga på allt har jag upptäckt att jag (fast jag precis påpekat att jag BARA är 20) är vuxen. Alla mina vänner har flytt sin kos. De pluggas i skåne och småland, det flyttas till göteborg och arbetas i frankrike. Även de få som faktiskt är kvar på hemma plan jobbar för mycket. Inte för att jag är någon ängel som har all tid i världen och bara sitter hemma och väntar. Men jag saknar när man helt spontant kunde ta en prommenad, en fika eller gå ut på krogen. Jag saknar det!
Till sist men inte minst så måste jag ändå få tacka alla er som verkligen ställt upp för mig under de här tre tumulta månaderna. Nya vänner som hoppat in som hjältar (Andreas och Pär), till gamla älsklingar som alltid ställer upp (Tim, Ida, Maria, Mia, Mamma) och till gamla kort som bevisat att när de verkligen gungar på havet så håller de i (Mickis, Jenny, Malin)
Varenda steg jag har tagit har vart schema lagt.
Varenda dag planerad i detalj.
Men jag trivdes så.
Trivdes faktiskt väldigt bra.
Men å andra sidan trodde jag att jag var 27.
Bara 7 år äldre än jag faktiskt är.
Är det inte knäppt egentligen, vad ens tankar kan ställa till med? Jag har alltid varit lite brådmogen.
Trott att livet skulle ta slut innan jag fyllt trettio. Barn, hus och karriär.
Men sen slog det mig att jag vandrade omkring i förstora skor. alldeles för STORA skor.
Att vakna ur den koman och inse att vart jag var på väg inte alls var dit jag ville tog emot.
Tog emot riktigt hårt. Att vakna och inse att man istället för att vårda den kärlek man har bara gör den illa, var ingen trevlig syn, ingen härlig känsla. Det hela slutade med månader av bråk och tårar och till slut en separation. En sådan trasig och trött människa som jag var vill jag aldrig mer va.
Att jag älskar människan jag lämnat är inget jag förnekar. Jag älskar honom med hela mitt hjärta. Men ibland går det inte. Ibland kan man inte laga det som är trasigt. Ibland finns det bara en utväg.
"Jag önskar jag kunde säga att det är en fas vi går igenom, en storm vi måste orka rida ut.
Å jag önskar jag kunde säga att vi klarar det tillsammans, att allting kommer ordna sig till slut.
Men hur säger man till nån att här tar vägen slut, å hur säger man till nån att hjärtat längtar ut?"
Å jag önskar jag kunde säga att vi klarar det tillsammans, att allting kommer ordna sig till slut.
Men hur säger man till nån att här tar vägen slut, å hur säger man till nån att hjärtat längtar ut?"
Ett långsamt farväl. ett smärtsamt och långsamt farväl.
Vad gör man när hela ens stabila tillvaro rubbas? Vem söker man tröst hos när det är man själv som har orsakat jordbävningen? När man för resten av samhället ska visa upp ett leende och säga att det var för allas bästa? Var får man då gråta ut och må dåligt? Det finns en massa filmer, böcker och låtar om att bli lämnad. Men inte om att lämna. Eller jo, men då är det så lyckligt och gulligt. Varför får man inte vara helt förtvivlad över att det man trodde var rätt var helt fel? Jag vill vara ledsen, jag kanske inte ångrar mitt beslut. Men jag är ledsen för det. Riktigt jävla ledsen är jag. Och det vill jag stå för!
Till råga på allt har jag upptäckt att jag (fast jag precis påpekat att jag BARA är 20) är vuxen. Alla mina vänner har flytt sin kos. De pluggas i skåne och småland, det flyttas till göteborg och arbetas i frankrike. Även de få som faktiskt är kvar på hemma plan jobbar för mycket. Inte för att jag är någon ängel som har all tid i världen och bara sitter hemma och väntar. Men jag saknar när man helt spontant kunde ta en prommenad, en fika eller gå ut på krogen. Jag saknar det!
Till sist men inte minst så måste jag ändå få tacka alla er som verkligen ställt upp för mig under de här tre tumulta månaderna. Nya vänner som hoppat in som hjältar (Andreas och Pär), till gamla älsklingar som alltid ställer upp (Tim, Ida, Maria, Mia, Mamma) och till gamla kort som bevisat att när de verkligen gungar på havet så håller de i (Mickis, Jenny, Malin)
