varför?
Just nu blir jag typ irriterad på allt...
Allt å hela tiden.
Å så är jag.
När allt är så perfekt som det är då letar jag fel. varför?
varför kan jag bara inte njuta av livet och vara lycklig?
Sen har jag börjat få usa-ångest. det mesta är förvisso praktisk-ångest. som hur jag ska göra med möbler, pengar och jobb/framtid när jag kommer hem. Alla dessa punkter är jobbiga eftersom att jag känner mig själv och vet att jag förmodligen inte kommer vara fädig med nått när det är en vecka kvar. kommer inte att ha sparat till hälften av pengarna kommer att stuva undan mina saker i pappkassar hemma hos mor å far och ha allmän panik. JAG VILL INTE HA DET SÅ!!!!!!
Så jag funderar på att flytta hem. plocka ihop mina saker under den här månaden i lugn å ro. verkligen plocka ner det jag inte behöver och skriva inventeringslistor på det som ligger nere. För när det då närmar sig avgång är det oviktiga redan i kartonger. Möblerna står redan hos mamma å pappa.
Ett annat plus är att jag förhoppningsvis får spendera mer tid med familjen innan jag åker.
Men jag vet inte. Det är rätt skönt att få vara sin egens herre. göra som man vill. ingen ser när man kommer eller går.
Det värsta av allt kommer att bli att lämna andreas :( vet i kattsiken hur jag ska göra utan honom. Bara jag tänker på det får jag tårar i ögonen ont i magen och ångest i bröstet. VILL INTE LÄMNA HONOM!!!!
vet att detta är en resa som jag måste göra, men det blir tungt.
RIKTIGT TUNGT
Att det blir vi,ett hus i säter, hästar på gården å massa barn. tvivlar jag inte på... men frågan är hur resan dit kommer att se ut. det kan ju gå precis hursom helst. Antingen gör vi slut å träffar andra med ett löfte om att vi ska ses när jag är hemma igen å då kanske allt går bra, eller kanske inte. Eller så håller vi ihop och jag dör av längtan. Kanske tar jag med mig honom när jag kommer hem en vända i juni, kanske inte. och det är alla de här jävla KANSKErna som gör mig galen....
Nog för att jag är galet spontan och påhittig, men jag har alltid full kontroll, men nu har jag ingen =(
Ingen koll alls. och det skrämmer mig.
Så in i norden =(
Det värsta är att så länge jag mår så här så kommer mina närmaste att åka på däng, för som sagt i inledningen jag stör mig på allt!
Allt å hela tiden.
Å så är jag.
När allt är så perfekt som det är då letar jag fel. varför?
varför kan jag bara inte njuta av livet och vara lycklig?
Sen har jag börjat få usa-ångest. det mesta är förvisso praktisk-ångest. som hur jag ska göra med möbler, pengar och jobb/framtid när jag kommer hem. Alla dessa punkter är jobbiga eftersom att jag känner mig själv och vet att jag förmodligen inte kommer vara fädig med nått när det är en vecka kvar. kommer inte att ha sparat till hälften av pengarna kommer att stuva undan mina saker i pappkassar hemma hos mor å far och ha allmän panik. JAG VILL INTE HA DET SÅ!!!!!!
Så jag funderar på att flytta hem. plocka ihop mina saker under den här månaden i lugn å ro. verkligen plocka ner det jag inte behöver och skriva inventeringslistor på det som ligger nere. För när det då närmar sig avgång är det oviktiga redan i kartonger. Möblerna står redan hos mamma å pappa.
Ett annat plus är att jag förhoppningsvis får spendera mer tid med familjen innan jag åker.
Men jag vet inte. Det är rätt skönt att få vara sin egens herre. göra som man vill. ingen ser när man kommer eller går.
Det värsta av allt kommer att bli att lämna andreas :( vet i kattsiken hur jag ska göra utan honom. Bara jag tänker på det får jag tårar i ögonen ont i magen och ångest i bröstet. VILL INTE LÄMNA HONOM!!!!
vet att detta är en resa som jag måste göra, men det blir tungt.
RIKTIGT TUNGT
Att det blir vi,ett hus i säter, hästar på gården å massa barn. tvivlar jag inte på... men frågan är hur resan dit kommer att se ut. det kan ju gå precis hursom helst. Antingen gör vi slut å träffar andra med ett löfte om att vi ska ses när jag är hemma igen å då kanske allt går bra, eller kanske inte. Eller så håller vi ihop och jag dör av längtan. Kanske tar jag med mig honom när jag kommer hem en vända i juni, kanske inte. och det är alla de här jävla KANSKErna som gör mig galen....
Nog för att jag är galet spontan och påhittig, men jag har alltid full kontroll, men nu har jag ingen =(
Ingen koll alls. och det skrämmer mig.
Så in i norden =(
Det värsta är att så länge jag mår så här så kommer mina närmaste att åka på däng, för som sagt i inledningen jag stör mig på allt!
egen tid
Jag kan inte säga nej.
Det har vi konstaterat förut. Men nu börja anledningen till detta problem smyga fram. Jag har alltid sagt att jag inte är konflikt rädd och att jag står för mina åsikter. Och det är väl inte helt osant, Men att säga nej till någon utan annan anledning än att jag faktiskt inte orkar eller vill ger mig så fruktansvärt dåligt samvete att jag blir alldeles nedstämd. Jag har ett sjukligt behov att vara alla till lags, så när jag sätter mig själv först, blir det tilt i hjärnan och jag skäms.
Så att jag blir riktigt besviken och känner mig oviktig när andra sätter sig själv i första rummet är kanske inte så jättekonstigt. Inte med det sagt att jag tycker att de andra människorna är elaka och själviska jävlar, nej inte alls. Jag tycker egentligen att de gör alldeles rätt, men eftersom jag inte klarar av att göra detsamma så mår jag typ dåligt av att jag också vill.
Vill men kan inte.
Jag har börjat att försöka. Men så fort jag säger nej, får jag ångest. En ångest som det är dax att börja bearbeta. En ångest som i grund och botten handlar om mitt behov av att bli konfirmerad. Utåt verkar det som om inget kan knäcka mig, men på insidan... där är jag gjord av glas.
Jag har börjat, men jag har lång väg kvar...
Det har vi konstaterat förut. Men nu börja anledningen till detta problem smyga fram. Jag har alltid sagt att jag inte är konflikt rädd och att jag står för mina åsikter. Och det är väl inte helt osant, Men att säga nej till någon utan annan anledning än att jag faktiskt inte orkar eller vill ger mig så fruktansvärt dåligt samvete att jag blir alldeles nedstämd. Jag har ett sjukligt behov att vara alla till lags, så när jag sätter mig själv först, blir det tilt i hjärnan och jag skäms.
Så att jag blir riktigt besviken och känner mig oviktig när andra sätter sig själv i första rummet är kanske inte så jättekonstigt. Inte med det sagt att jag tycker att de andra människorna är elaka och själviska jävlar, nej inte alls. Jag tycker egentligen att de gör alldeles rätt, men eftersom jag inte klarar av att göra detsamma så mår jag typ dåligt av att jag också vill.
Vill men kan inte.
Jag har börjat att försöka. Men så fort jag säger nej, får jag ångest. En ångest som det är dax att börja bearbeta. En ångest som i grund och botten handlar om mitt behov av att bli konfirmerad. Utåt verkar det som om inget kan knäcka mig, men på insidan... där är jag gjord av glas.
Jag har börjat, men jag har lång väg kvar...
