egen tid
Jag kan inte säga nej.
Det har vi konstaterat förut. Men nu börja anledningen till detta problem smyga fram. Jag har alltid sagt att jag inte är konflikt rädd och att jag står för mina åsikter. Och det är väl inte helt osant, Men att säga nej till någon utan annan anledning än att jag faktiskt inte orkar eller vill ger mig så fruktansvärt dåligt samvete att jag blir alldeles nedstämd. Jag har ett sjukligt behov att vara alla till lags, så när jag sätter mig själv först, blir det tilt i hjärnan och jag skäms.
Så att jag blir riktigt besviken och känner mig oviktig när andra sätter sig själv i första rummet är kanske inte så jättekonstigt. Inte med det sagt att jag tycker att de andra människorna är elaka och själviska jävlar, nej inte alls. Jag tycker egentligen att de gör alldeles rätt, men eftersom jag inte klarar av att göra detsamma så mår jag typ dåligt av att jag också vill.
Vill men kan inte.
Jag har börjat att försöka. Men så fort jag säger nej, får jag ångest. En ångest som det är dax att börja bearbeta. En ångest som i grund och botten handlar om mitt behov av att bli konfirmerad. Utåt verkar det som om inget kan knäcka mig, men på insidan... där är jag gjord av glas.
Jag har börjat, men jag har lång väg kvar...
Det har vi konstaterat förut. Men nu börja anledningen till detta problem smyga fram. Jag har alltid sagt att jag inte är konflikt rädd och att jag står för mina åsikter. Och det är väl inte helt osant, Men att säga nej till någon utan annan anledning än att jag faktiskt inte orkar eller vill ger mig så fruktansvärt dåligt samvete att jag blir alldeles nedstämd. Jag har ett sjukligt behov att vara alla till lags, så när jag sätter mig själv först, blir det tilt i hjärnan och jag skäms.
Så att jag blir riktigt besviken och känner mig oviktig när andra sätter sig själv i första rummet är kanske inte så jättekonstigt. Inte med det sagt att jag tycker att de andra människorna är elaka och själviska jävlar, nej inte alls. Jag tycker egentligen att de gör alldeles rätt, men eftersom jag inte klarar av att göra detsamma så mår jag typ dåligt av att jag också vill.
Vill men kan inte.
Jag har börjat att försöka. Men så fort jag säger nej, får jag ångest. En ångest som det är dax att börja bearbeta. En ångest som i grund och botten handlar om mitt behov av att bli konfirmerad. Utåt verkar det som om inget kan knäcka mig, men på insidan... där är jag gjord av glas.
Jag har börjat, men jag har lång väg kvar...
Kommentarer
Trackback
