varför?
Just nu blir jag typ irriterad på allt...
Allt å hela tiden.
Å så är jag.
När allt är så perfekt som det är då letar jag fel. varför?
varför kan jag bara inte njuta av livet och vara lycklig?
Sen har jag börjat få usa-ångest. det mesta är förvisso praktisk-ångest. som hur jag ska göra med möbler, pengar och jobb/framtid när jag kommer hem. Alla dessa punkter är jobbiga eftersom att jag känner mig själv och vet att jag förmodligen inte kommer vara fädig med nått när det är en vecka kvar. kommer inte att ha sparat till hälften av pengarna kommer att stuva undan mina saker i pappkassar hemma hos mor å far och ha allmän panik. JAG VILL INTE HA DET SÅ!!!!!!
Så jag funderar på att flytta hem. plocka ihop mina saker under den här månaden i lugn å ro. verkligen plocka ner det jag inte behöver och skriva inventeringslistor på det som ligger nere. För när det då närmar sig avgång är det oviktiga redan i kartonger. Möblerna står redan hos mamma å pappa.
Ett annat plus är att jag förhoppningsvis får spendera mer tid med familjen innan jag åker.
Men jag vet inte. Det är rätt skönt att få vara sin egens herre. göra som man vill. ingen ser när man kommer eller går.
Det värsta av allt kommer att bli att lämna andreas :( vet i kattsiken hur jag ska göra utan honom. Bara jag tänker på det får jag tårar i ögonen ont i magen och ångest i bröstet. VILL INTE LÄMNA HONOM!!!!
vet att detta är en resa som jag måste göra, men det blir tungt.
RIKTIGT TUNGT
Att det blir vi,ett hus i säter, hästar på gården å massa barn. tvivlar jag inte på... men frågan är hur resan dit kommer att se ut. det kan ju gå precis hursom helst. Antingen gör vi slut å träffar andra med ett löfte om att vi ska ses när jag är hemma igen å då kanske allt går bra, eller kanske inte. Eller så håller vi ihop och jag dör av längtan. Kanske tar jag med mig honom när jag kommer hem en vända i juni, kanske inte. och det är alla de här jävla KANSKErna som gör mig galen....
Nog för att jag är galet spontan och påhittig, men jag har alltid full kontroll, men nu har jag ingen =(
Ingen koll alls. och det skrämmer mig.
Så in i norden =(
Det värsta är att så länge jag mår så här så kommer mina närmaste att åka på däng, för som sagt i inledningen jag stör mig på allt!
Allt å hela tiden.
Å så är jag.
När allt är så perfekt som det är då letar jag fel. varför?
varför kan jag bara inte njuta av livet och vara lycklig?
Sen har jag börjat få usa-ångest. det mesta är förvisso praktisk-ångest. som hur jag ska göra med möbler, pengar och jobb/framtid när jag kommer hem. Alla dessa punkter är jobbiga eftersom att jag känner mig själv och vet att jag förmodligen inte kommer vara fädig med nått när det är en vecka kvar. kommer inte att ha sparat till hälften av pengarna kommer att stuva undan mina saker i pappkassar hemma hos mor å far och ha allmän panik. JAG VILL INTE HA DET SÅ!!!!!!
Så jag funderar på att flytta hem. plocka ihop mina saker under den här månaden i lugn å ro. verkligen plocka ner det jag inte behöver och skriva inventeringslistor på det som ligger nere. För när det då närmar sig avgång är det oviktiga redan i kartonger. Möblerna står redan hos mamma å pappa.
Ett annat plus är att jag förhoppningsvis får spendera mer tid med familjen innan jag åker.
Men jag vet inte. Det är rätt skönt att få vara sin egens herre. göra som man vill. ingen ser när man kommer eller går.
Det värsta av allt kommer att bli att lämna andreas :( vet i kattsiken hur jag ska göra utan honom. Bara jag tänker på det får jag tårar i ögonen ont i magen och ångest i bröstet. VILL INTE LÄMNA HONOM!!!!
vet att detta är en resa som jag måste göra, men det blir tungt.
RIKTIGT TUNGT
Att det blir vi,ett hus i säter, hästar på gården å massa barn. tvivlar jag inte på... men frågan är hur resan dit kommer att se ut. det kan ju gå precis hursom helst. Antingen gör vi slut å träffar andra med ett löfte om att vi ska ses när jag är hemma igen å då kanske allt går bra, eller kanske inte. Eller så håller vi ihop och jag dör av längtan. Kanske tar jag med mig honom när jag kommer hem en vända i juni, kanske inte. och det är alla de här jävla KANSKErna som gör mig galen....
Nog för att jag är galet spontan och påhittig, men jag har alltid full kontroll, men nu har jag ingen =(
Ingen koll alls. och det skrämmer mig.
Så in i norden =(
Det värsta är att så länge jag mår så här så kommer mina närmaste att åka på däng, för som sagt i inledningen jag stör mig på allt!
Kommentarer
Trackback
