När livet tar en oväntad vändning
Jag har levt mitt liv som en skolvecka.
Varenda steg jag har tagit har vart schema lagt.
Varenda dag planerad i detalj.
Men jag trivdes så.
Trivdes faktiskt väldigt bra.
Men å andra sidan trodde jag att jag var 27.
Bara 7 år äldre än jag faktiskt är.
Är det inte knäppt egentligen, vad ens tankar kan ställa till med? Jag har alltid varit lite brådmogen.
Trott att livet skulle ta slut innan jag fyllt trettio. Barn, hus och karriär.
Men sen slog det mig att jag vandrade omkring i förstora skor. alldeles för STORA skor.
Att vakna ur den koman och inse att vart jag var på väg inte alls var dit jag ville tog emot.
Tog emot riktigt hårt. Att vakna och inse att man istället för att vårda den kärlek man har bara gör den illa, var ingen trevlig syn, ingen härlig känsla. Det hela slutade med månader av bråk och tårar och till slut en separation. En sådan trasig och trött människa som jag var vill jag aldrig mer va.
Att jag älskar människan jag lämnat är inget jag förnekar. Jag älskar honom med hela mitt hjärta. Men ibland går det inte. Ibland kan man inte laga det som är trasigt. Ibland finns det bara en utväg.
Ett långsamt farväl. ett smärtsamt och långsamt farväl.
Vad gör man när hela ens stabila tillvaro rubbas? Vem söker man tröst hos när det är man själv som har orsakat jordbävningen? När man för resten av samhället ska visa upp ett leende och säga att det var för allas bästa? Var får man då gråta ut och må dåligt? Det finns en massa filmer, böcker och låtar om att bli lämnad. Men inte om att lämna. Eller jo, men då är det så lyckligt och gulligt. Varför får man inte vara helt förtvivlad över att det man trodde var rätt var helt fel? Jag vill vara ledsen, jag kanske inte ångrar mitt beslut. Men jag är ledsen för det. Riktigt jävla ledsen är jag. Och det vill jag stå för!
Till råga på allt har jag upptäckt att jag (fast jag precis påpekat att jag BARA är 20) är vuxen. Alla mina vänner har flytt sin kos. De pluggas i skåne och småland, det flyttas till göteborg och arbetas i frankrike. Även de få som faktiskt är kvar på hemma plan jobbar för mycket. Inte för att jag är någon ängel som har all tid i världen och bara sitter hemma och väntar. Men jag saknar när man helt spontant kunde ta en prommenad, en fika eller gå ut på krogen. Jag saknar det!
Till sist men inte minst så måste jag ändå få tacka alla er som verkligen ställt upp för mig under de här tre tumulta månaderna. Nya vänner som hoppat in som hjältar (Andreas och Pär), till gamla älsklingar som alltid ställer upp (Tim, Ida, Maria, Mia, Mamma) och till gamla kort som bevisat att när de verkligen gungar på havet så håller de i (Mickis, Jenny, Malin)
Varenda steg jag har tagit har vart schema lagt.
Varenda dag planerad i detalj.
Men jag trivdes så.
Trivdes faktiskt väldigt bra.
Men å andra sidan trodde jag att jag var 27.
Bara 7 år äldre än jag faktiskt är.
Är det inte knäppt egentligen, vad ens tankar kan ställa till med? Jag har alltid varit lite brådmogen.
Trott att livet skulle ta slut innan jag fyllt trettio. Barn, hus och karriär.
Men sen slog det mig att jag vandrade omkring i förstora skor. alldeles för STORA skor.
Att vakna ur den koman och inse att vart jag var på väg inte alls var dit jag ville tog emot.
Tog emot riktigt hårt. Att vakna och inse att man istället för att vårda den kärlek man har bara gör den illa, var ingen trevlig syn, ingen härlig känsla. Det hela slutade med månader av bråk och tårar och till slut en separation. En sådan trasig och trött människa som jag var vill jag aldrig mer va.
Att jag älskar människan jag lämnat är inget jag förnekar. Jag älskar honom med hela mitt hjärta. Men ibland går det inte. Ibland kan man inte laga det som är trasigt. Ibland finns det bara en utväg.
"Jag önskar jag kunde säga att det är en fas vi går igenom, en storm vi måste orka rida ut.
Å jag önskar jag kunde säga att vi klarar det tillsammans, att allting kommer ordna sig till slut.
Men hur säger man till nån att här tar vägen slut, å hur säger man till nån att hjärtat längtar ut?"
Å jag önskar jag kunde säga att vi klarar det tillsammans, att allting kommer ordna sig till slut.
Men hur säger man till nån att här tar vägen slut, å hur säger man till nån att hjärtat längtar ut?"
Ett långsamt farväl. ett smärtsamt och långsamt farväl.
Vad gör man när hela ens stabila tillvaro rubbas? Vem söker man tröst hos när det är man själv som har orsakat jordbävningen? När man för resten av samhället ska visa upp ett leende och säga att det var för allas bästa? Var får man då gråta ut och må dåligt? Det finns en massa filmer, böcker och låtar om att bli lämnad. Men inte om att lämna. Eller jo, men då är det så lyckligt och gulligt. Varför får man inte vara helt förtvivlad över att det man trodde var rätt var helt fel? Jag vill vara ledsen, jag kanske inte ångrar mitt beslut. Men jag är ledsen för det. Riktigt jävla ledsen är jag. Och det vill jag stå för!
Till råga på allt har jag upptäckt att jag (fast jag precis påpekat att jag BARA är 20) är vuxen. Alla mina vänner har flytt sin kos. De pluggas i skåne och småland, det flyttas till göteborg och arbetas i frankrike. Även de få som faktiskt är kvar på hemma plan jobbar för mycket. Inte för att jag är någon ängel som har all tid i världen och bara sitter hemma och väntar. Men jag saknar när man helt spontant kunde ta en prommenad, en fika eller gå ut på krogen. Jag saknar det!
Till sist men inte minst så måste jag ändå få tacka alla er som verkligen ställt upp för mig under de här tre tumulta månaderna. Nya vänner som hoppat in som hjältar (Andreas och Pär), till gamla älsklingar som alltid ställer upp (Tim, Ida, Maria, Mia, Mamma) och till gamla kort som bevisat att när de verkligen gungar på havet så håller de i (Mickis, Jenny, Malin)
Kommentarer
Trackback
