Mitt krypin

Det går verkligen inte att skriva när man mår bra.
Visst det går att skriva som i dagboken om hur dagen har varit.
Men själva skrivandet det försvinner.

Jag menar, ja hur menar jag?
Det blir som skrivkarmp.
Förmodligen för att ingen vill väl läsa hur rosa allt är?
Ingen vill höra att man äntligen har hittat sin drömprins och att livet är just så bra som i en hollywood film.
Det e ju bara skryt iaf.
Eller har jag fel?

Vill ni höra att jag mår som en prinsessa?
Att allt jag någonsin önskat slagit in?
Att jag har en livskamrat som gör allt för att jag ska må bra.
Eller som Thomas Ledin skulle ha sagt det "gör allt för att göra mig lycklig" 
Och han lyckas!

Varje dag vaknar jag med ett leende (kanske inte klockan tre när det är matdags, men när jag vaknar själv vid nio) och får krypa lite närmare för att andas in hans närhet. När han ser på mig ilar det längs ryggraden och jag blir lite lätt knäsvag. Och när jag är nere är det han som får mig på benen igen. Precis som det "ska vara".
Vill ni läsa sånt?

Jag har de vänner jag behöver, de som finns å ställer upp. Och som låter mig ställa upp för dem. De som vet att jag bara är ett samtal bort oavsett om jorden rasar under deras fötter eller om de bara vill ha nån att fördriva tiden med.
Vill ni höra sånt oxå?

Nu fick jag ju ner massa iaf, fast jag mår bra :P